Suma Thakhi II

Bolivia: ”Jag har öppnat många homofobers ögon”

Fausto Rene Covarubias är 24 år gammal och identifierar sig själv som bisexuell. Han är medlem i Svalorna LA:s samarbetsorganisation CDC:s grupp ”Transbida”. Fausto kommer ihåg när han först introducerades till ämnen som mänskliga rättigheter och sexuella rättigheter via CDC. Han berättar att han genom att ha fått veta mer om dessa teman, också lärt sig mer om sig själv och om HBTQI.

– Organisationen CDC har gett mig information och sedan har jag informerat andra, säger Fausto. Jag har nu öppnat ögonen hos många homofober.

Fausto poserar på sista ungdomsmötet för programet Suma Thakhi II

Fausto poserar på sista ungdomsmötet inom programet Suma Thakhi II

Fausto menar att han har hjälpt många att se världen på ett annat sätt, även i sin egen familj, där han informerat sin pappa som enligt Fausto har en mer gammaldags syn på världen.

– Nu stöttar pappa mig.

Innan Faustos deltagande i utvecklingsprogrammet i Bolivia, var han blyg och hade problem med att prata inför andra. Genom programmet har han tränat på att prata inför folk. Det största förändringen enligt Fausto själv är dock kunskapen om mänskliga rättigheter och HBTQI som han fått. I framtiden vill Fausto fortsätta att utbilda andra, precis som han själv blev utbildad.
– Jag vill få andra att inse att homosexualitet inte är en sjukdom!

Fausto Covarubias och andra ungdommar diskuterar vad som innebär att vara ungdom i dagens Bolivia

Fausto Covarubias och andra ungdomar diskuterar vad det innebär att vara ungdom i dagens Bolivia

Daniela Rodriguez, programpraktikant, Bolivia

Bild: Hanna Anevik

Bolivia: Föräldrar mot homofobi

Decembersolen lyser genom de stora fönstren och värmer upp lägenheten som tillhör Maria del Carmen “Cacha” Jemio från La Paz, Bolivia. Cacha är ordförande för den ideella organisationen Fameli som startades i oktober 2016 för föräldrar och anhöriga till HBTQAI-personer.

 Det fanns ett stort behov av att skapa en plats där föräldrar kan känna sig mindre förvirrade och oroliga, där vi kan hjälpa varandra och skapa en medvetenhet i samhället för att hjälpa våra barn, berättar Maria del Carmen “Cacha” Jemio.

”Det fanns ett stort behov av att skapa en plats där föräldrar kan känna sig mindre förvirrade och oroliga, där vi kan hjälpa varandra och skapa en medvetenhet i samhället för att hjälpa våra barn i deras aktivism och i kampen för deras rättigheter”, berättar Maria del Carmen “Cacha” Jemio.     Foto: Hanna Anevik

Fameli (Familiares Mentes Libres = familjemedlemmar med öppna/fria sinnen) får bland annat stöd av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation CDC och uppstod från initiativet av en son vars mamma lidit på grund av hans sexuella läggning, delvis eftersom hon saknade kunskap om HBTQAI-frågor och inte hade någon att vända sig till.

Det sociala trycket och fördomarna i det bolivianska samhället sätter press på föräldrarna när deras barn kommer ut som homosexuell eller som transperson. Det ses som en sjukdom eller en synd, och Cacha berättar att för många föräldrar blir det ett trauma när deras barn kommer ut, just för att det är svårt att konfrontera dessa fördomar. Det är också svårt för barnen att kommunicera sin läggning överhuvudtaget för att de känner att de drar skam över hela familjen, förklarar Cacha.

Den största utmaningen är samhället. Det finns så många aggressiva och våldsamma attityder som vi måste kämpa mot, såsom homofobi och diskrimination som leder till mobbning, hatbrott och mord.

FAMELI deltar i en Pride-demonstration i centrala La Paz.

Fameli deltar i en Pride-demonstration i centrala La Paz. Foto: Maria del Carmen Jemio.

Fameli bjuder ofta in personer att tala om de ämnen de vill lära sig mer om – ofta sina barn som berättar utifrån egna erfarenheter. De deltar också i demonstrationer, mot homofobi och för gay pride.

Cacha uppmanar andra föräldrar till HBTQAI-personer att bryta barriärerna av fördomar.

Stötta era barn som ni skulle med vilket barn som helst. Det finns så många omständigheter i livet, det här är bara en av dem – inget mer.

 

Hanna Anevik, programpraktikant, Bolivia.

 

Bolivia: Programmet som formar ledare

– Jag har fått lära mig om mina sexuella rättigheter, samt om hur vi arbetar mot våld, homofobi och machismo. Jag har till och med blivit en ledare. Jag vet att programmet har förändrat mitt liv, min familjs liv, och många andras.

Så berättar Daniel Villarroel Mita från Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation Albor, om sitt deltagande i  Boliviaprogrammet Suma Thakhi II. Programmet avslutas under hösten för att lämna plats åt ett nytt arbete med början 2018, och att döma av de unga deltagarna har arbetet inte bara gett dem nya kunskaper om sina rättigheter – de har vuxit som personer och utvecklats som ledare.

– Jag har applicerat det jag lärt mig inom programmet även utanför organisationen, genom att jag kan ge råd, jag håller i workshops, och jag använder mina skådespelarförmågor när jag håller tal, berättar Daniel.

Deltagarna i Suma Thakhi II från programmets sista träff i september 2017. Foto: Hanna Anevik.

Deltagarna i Suma Thakhi II från programmets sista träff i september 2017. Foto: Hanna Anevik.

Under programmets sista träff fick deltagarna från de olika organisationerna chansen att utvärdera och analysera hur de har utvecklats både individuellt samt som grupp. Presentationerna under dagen visade att ungdomarna hade fått större självförtroende genom sitt deltagande, men också att de kunnat sprida vidare det de lärt sig till sina familjer. Daniel är en av dem:

– Jag har slutat att vara så blyg. Jag har också fått bättre verktyg att hantera många av de svårigheter jag möter, och fått stöd i familjeproblem – det har påverkat hela min omgivning.

- Programmet har lärt oss om en bättre samexistens (mellan könen) som kan vara mindre sexistisk och våldsam, berättar Daniel. På bilden syns Josue Santos Quispe och Pamela Vizcarra från Albor i en scen som framfördes under avslutningen av programmet Suma Thakhi II. Foto: Hanna Anevik

– Programmet har lärt oss om en bättre samexistens (mellan könen) som kan vara mindre sexistisk och våldsam, berättar Daniel. På bilden syns Josue Santos Quispe och Pamela Vizcarra från Albor i en scen som framfördes under avslutningen av programmet Suma Thakhi II. Foto: Hanna Anevik

Förutom sitt engagemang i Albors teatergrupper, har Daniel representerat organisationen i programmets ungdomsråd som bland annat arbetat med att planera olika träffar och events. På avslutningen för Suma Thakhi II är han konferencier. 

Daniel Villarroel Mita som en av kvällens konferencierer vid programmets avslutning. Foto: Hanna Anevik

Daniel Villarroel Mita som en av kvällens konferencierer vid programmets avslutning. Foto: Hanna Anevik

Daniel är säker på Albors framtid:

– Efter att programmet avslutas kommer vi att fortsätta med vårt arbete att sprida vidare det vi har lärt oss och hjälpa de unga i Bolivia att skapa ett bättre samhälle.

Hanna Anevik, praktikant, Bolivia.

Bolivia: Självhjälpsgrupper mot könsbaserat våld

År 2016 rapporterades runt 31 kvinnomord i La Paz och El Alto (Cuantasmas 2017), en oroande siffra. Detta trots de rättsliga åtgärder landets regering har vidtagit under de senaste åren, så som lag 348.

– Problemet ligger i hur man tillämpar denna lag. Det har pratats om center dit kvinnor borde gå för att få information och psykologisk hjälp, men det finns inte resurser. Om det ekonomiska och sociala stödet inte finns, kommer inte mycket hända, förklarar Gerardo Luna, Suma Thakhi IIs programkoordinatör.

Gerardo Luna, Suma Thakhi IIs programkoordinatör

Gerardo Luna, Suma Thakhi IIs programkoordinatör

Lag 348 är inriktad på att ge kvinnor ett liv fritt från våld, bland annat specificeras att kvinnomord kommer att straffas med 30 år fängelsetid, det högsta straffet i Bolivia. Det var det bolivianska folket som krävde denna lag av regeringen till följd av de många brott mot kvinnor som har skedde, minns Gerardo.

Gioconda Gutierrez, administratör för Svalorna LA

Gioconda Gutierrez, administratör för Svalorna LA håller i ett dokument om lagen 348, en stor framgång för kvinnorna i Bolivia; en lag som enligt många dock inte lever upp till dess förväntningar 

Svalorna LA:s samarbetsorganisation Red Ada har inom ramen för programmet Suma Thaki II skapat självhjälpsgrupper för unga kvinnor och unga män, med målet att förse deltagarna med verktyg för att förebygga könsbaserat våld. Självhjälpsgrupperna bygger på att deltagarna under ett antal möten får diskutera och prata om sina erfarenheter relaterade till våld, för att lära sig och hjälpa varandra hitta möjliga lösningar på detta stora samhällsproblem.

– Ibland är det själva samhället som döljer våldet, genom att ursäkta det med kulturella idéer som att mannen är den som dominerar och den som vet bäst, förklarar Suma Thakhi IIs programkoordinatör.

I självhläpsgrupper skapas det lugn atmosfär där deltagarna kan känna sig trygga

Inom självhjälpsgrupperna skapas det lugna atmosfärer där deltagarna kan känna sig trygga för att prata om jobbiga situationer eller känslor

Dessutom lär sig ungdomarna att identifiera vad som är våld och att det inte nödvändigtvis behöver vara fysiskt, utan att det även kan vara psykiskt våld. Den största framgången med grupperna är att ungdomarna lär sig att bryta tystnaden kring de många våldsbrott de har upplevt, vilket är det första steget mot förändring.

Foto & text: Daniela Rodriguez, praktikant, Bolivia

Bolivia: Teater mot sexism

Det är tidigt en fredagsmorgon i augusti, och en efter en trillar de in genom dörren – ungdomarna och deltagarna i Albors nystartade teatergrupp i Villa Adela, El Alto. Ungdomarna är i tidiga tonår upp till universitetsstudenter och ledaren för gruppen, Michael Gonzales, berättar att gruppen startades i juni i år. Eftersom gruppen är såpass ny, fokuserar han på grundläggande diskussioner och övningar runt de centrala teman Albor och Svalorna Latinamerikas program Suma Thakhi II står för, som sexuella rättigheter och anti-machismo.

– Målen med den här gruppen är att ungdomarna ska bli väl bekanta med alla teman och frågor vi talar om, och vi täcker både diskussioner och teater i gruppen så att de ska få teoretisk kunskap och verktyg som är nödvändiga för att konfrontera ett ganska sexistiskt samhälle, berättar Michael.

Första timman leder Michael och assisterande ledaren, Norka Canaviri Quezo, deltagarna i en kort uppvärmning innan det är dags för samarbetsövningar.

Michael 2
Deltagarna värmer upp inför morgonens teaterlektion. Foto: Hanna Anevik

Michael är en karismatisk ledare, med en kraftfull, teatralisk stämma som fångar de unga deltagarnas uppmärksamhet och lockar till många skratt. Han har dock stött på några utmaningar med konstformen:

– Att arbeta med teater i El Alto innebär att hantera sexistiska fördomar och att folk bara förväntar sig att se teater som får en att skratta. Albor framför teater med ett socialt innehåll.

Andra timman får grupperna en scen var att öva in och spela upp för resten av gruppen. Scenerna har bland annat machismo som tema. I en scen blir en 14-årig pojke pressad av sin far att välja ut en tjej att ligga med i en “Mercado del Amor” efter att pappan ryter till att det verkligen är dags för sonen att bli en man.

Michael 1
Michael och Norka tittar på när grupperna spelar upp sina scener. Foto: Hanna Anevik

– Albors arbete är viktigt för stadens ungdomar eftersom vi inte tycker att det är acceptabelt att de är oinformerade om frågor som sexualitet, våld, och machismo, förklarar Michael.

Hanna Anevik, programpraktikant, Bolivia

Peru: Lanseringen av programmet fortsätter!

DSC_0048

Att ta sig till Unro tar ca 4 timmar, så man måste börja tidigt. På bilden: Irma Timoná Taboana, Ricardo Velardo García, och Celestino Huamani Corahua

Klockan är sex på morgonen, och vi har precis stigit ut ur bilen. Solen har ännu inte börjat klättra sig över de höga bergen i Castilla Media, vilket gör det ganska kallt. Vi skall snart börja vår fyra timmar långa vandring till den lilla avskärmade byn Unro, där 13 familjer bor. Vi ska gå dit, för lansera den nya fasen av PDR och för att ta reda på vilka förhoppningar målgruppen har på oss. Vi får hjälp att hitta av en av invånarna, Celestino Huamani Corahua, som ofta måste ta denna vägen för att komma till de större byarna längre ner i dalen.

DSC_0094

Utan Celestinos hjälp hade det inte varit lika lätt att hitta till Unro, som är ligger gömt bland bergen. På bilden: Irma Timoná Taboana, Ricardo Velardo García, och Celestino Huamani Corahua

 

Det är sen förmiddag när vi kommer fram till Unro. Det är platser som denna, isolerade och svåråtkomliga, som verkligen behöver det stöd som vårt utvecklingsprogram erbjuder. En av invånarna, Aydee Corahua Corahua, svarar på frågan gällande de största behoven i området: ”Det saknas fortfarande saker som ljus, elektricitet och vatten – det är något som vi skulle behöva.” Just eftersom sådan grundläggande infrastruktur saknas, blir området extra utsatt.

DSC_0101

Emblemet ovanför porten till den lokala skolan, där mötet hölls.

DSC_0123 (2)

Medarbetaren Irma Timoná Taboana från organisationen Ceder förklarar vad programmet PDR går ut på, och hur de kan dra nytta av det. Det var stor uppslutning, och deltagarna var väldigt nyfikna på programmet.

Mötet inleds och vår medarbetare Irma från Ceder går igenom de grundläggande delarna i PDR. Hon berättar om hur det inte bara handlar om att hjälpa till med deras jordbruk, men också ge de viktiga kunskaper gällande hur man organiserar sig för att stärka sina rättigheter och på så sätt förbättra sina levnadsvillkor. Också maskulinitetsnormer lyfts som ett problem, där män ofta anser sig behöva kontrollera både sina känslor och familjen. ”En man är inte mindre av en man för att han hjälper till med att laga mat och andra hushållssysslor om hans fru har mycket att göra – tvärtom, gör det honom till mer av en man” säger hon.

Efter att ha introducerat programmet tar Roberto över, där han frågar vilken typ av hjälp som efterfrågas. Främst verkar det efterfrågas att bättre och effektivare sätt att odla och avla sina djur – något som kanske kan bli ett huvudsakligt fokus för Unro i framtiden.

Daniel Sahle, programpraktikant, Peru

DSC_0125 (2)

Medarbetaren Roberto Velarde García från Ceder skriver upp alla de förhoppningar och förväntningar som deltagarna har på programmet i framtiden.

Bolivia: ”En stund som handlar om mig”

Det är torsdag och klockan är fem. Dörren mellan kontoren och arbetsrummet stängs, lamporna släcks. Sex tjejer och två kvinnor träder in i ett tryggt utrymme för att prata om sig själva i årets första självhjälpsgrupp på Red Ada.

20170518_EV grupo de autoapoyo Red Ada

För att stämningen skall vara trygg under självhjälpsgrupperna tänds ljus och rökelser i rummet. Foto: Eva Vargas

7 av 10 kvinnor i Bolivia utsätts för våld och var fjärde dag mördas en kvinna för att hon är kvinna, det kallas feminicidio i Latinamerika. Många killar och män tvingas upprätthålla ett mansideal som skadar både dem själva och sin omgivning, om de inte gör det är blir det snabbt utsatta för mobbning i form av förolämpningar eller fysiskt våld. Red Ada har därför skapat två självhjälpsgrupper, en för killar och en för tjejer, där ungdomarna skall kunna prata ut om sina erfarenheter kring våld och machokulturen.

20170412_EV. Gruppen Wayna Ajayu i Albor (19)

Ungdomsgruppen Wayna Ajayu övar på sin teater. På bilden kan vi se Leslie Alizon Calle Quisbet som spelar en ung kvinna som blivit utsatt för trafficking. Personen på bilden är inte med i självhjälpsgruppen. Foto: Eva Vargas

– Jag har en del att göra, mycket på universitet, hjälpa till hemma, hinna med extra aktiviteter och det är svårt att ge mig själv tid. Tid för att stärka mig. Det är därför jag kommit hit, så jag kan få en stund som handlar om mig, säger en av tjejerna i självhjälpsgruppen som önskar att vara anonym.

20170519_EV. Människor på väg till sina olika dagsaktiviteter ex jobb, universitet osv

Människor på väg till sina jobb, universitet eller andra aktiviteter de har i vardagen. Många kvinnor jobbar, tar hand om hushåll, barn och kanske studerar, därför saknar de stunder för att bara vara. Foto: Eva Vargas

20170512_EV. MInne i profil pa RED ADA

Likaså behöver män plattformar för att kunna prata om sig själva och deras känslor. Många män vet inte var de kan få stöd för sina funderingar kring könsstereotyper som sällan verkar passa. Foto: Eva Vargas

Självhjälpsgruppen är utformad på så vis att en och samma grupp tjejer och killar träffas under fem kvällar för att prata om sina erfarenheter inom fem olika teman. Fram tills dagens datum har två möten hållits. Gruppledaren finns till för att presentera temat och sätta igång diskussionen, sedan är målet att gruppen själva ska få lov att prata och stärka sig.

Killgruppens ledare, Cristobal Fuentes berättar varför det är en viktig plattform för killar.
– Vi killar träffas ofta i miljöer som barer eller fester där vi pratar om saker som fotboll eller tjejer, men vi har sällan möten där vi pratar om oss och våra känslor. Jag tror det är viktigt att skapa broderskap inom andra sorters maskuliniteter. Vi måste börja prata om mäns våld. Är det vi? Vad kan vi göra för att förändra oss? Hur kan vi hjälpa varandra på ett positivt sätt?

20170512_IL. Cristobal Fuentes. RED ADA. Hár är han pa ett av organisationes ungdomsmöten

Cristobal Fuentes gör fredstecknet. Han är ledare för killarnas självhjälpsgrupp på Red Ada. Foto: Isa Lundqvist

Eva Vargas, programpraktikant, Bolivia

Bolivia: Nu räcker det!

Inte en regnbåge skymtas. CDC:s ungdomar är alla klädda i svart, och i sina famnar bär de gravstenar med olika namn. Varinia, Carla, Luisa, Anonym. Plötsligt bryts tystnaden.”I Bolivia existerar det bara 60 registrerade fall av hatbrott mot homosexuella, bisexuella och transpersoner. Emellertid finns det hundratals fall som aldrig registrerats.”

Filminspelning

Ungdomarna gör sig redo för att spela in sin informationsvideo. Foto: Isa Lundqvist

Den 17 maj 1990 bestämde sig världshälsoorganisationen WHO för att ta bort homosexualitet från sin internationella klassifikation av  sjukdomar och hälsoproblem. Till minne av detta utnämndes dagen år 2005 till den internationella dagen mot homofobi, numera även transfobi och bifobi. Det är inför detta som vår samarbetsorganisation CDC:s transaktivister har sin filminspelning. Poängen med videon är att skapa medvetenhet om dagen, och konceptet, koreografin och utförandet har ungdomarna själva ansvarat för.

Röstning hashtags

Efter förslag och omröstning valdes hashtagsen #MisDerechosNoCambianTusDerechos (mina rättigheter ändrar inte dina rättigheter) och #SuAmorNoDañaTuOdioSí (deras kärlek skadar inte, ditt hat gör det) för att sprida evenemanget. Foto: Isa Lundqvist

I marschen mot homo-, trans- och bifobi kommer inte bara transaktivistgruppen att delta, utan även CDC:s gamla och nya aktivister som i veckan arbetat fram skyltar och andra material. Dessutom kommer aktivister från Peru och Ecuador, nationella myndigheter, och andra som jobbar med HBTQ-frågor att medverka. Totalt beräknas ungefär 45 organisationer finnas representerade. En av de nya aktivisterna som tänker marschera den 17 maj är sjuttonåriga Alison Condori Lopez.

‒ Mänskliga rättigheter intresserar mig mycket, speciellt eftersom det finns mycket diskrimination i Bolivia.

Alison CDC

Alison förbereder sitt material inför demonstrationståget. Foto: Isa Lundqvist

Årets marsch blir en tyst demonstration med tända ljus. Till skillnad från Pride-festivalen är den 17 maj inte en dag för firande. Istället vill den minnas alla HBTQ-personer som fallit offer för hatbrott, och förebygga den homo-, trans- och bifobi som finns i samhället. Carla Guardia Pastrana, del av CDC:s arbetslag, förklarar:

‒ Det är ett sätt för oss alla att provocera samhället och säga att nu räcker det med homofobi, nu räcker det med transfobi. Vi vill ha ett land med jämlikhet, med jämställdhet, med respekt.

 

Bolivia: ”Jag blev fångad som indian och som indian skall jag dö!”

“Hur många gånger har du blivit fångad Bartolina din olydiga indian?”
“Fyra gånger. Tre för att jag vägrar betala skatt till er och denna gång för mitt folks frihet!”. Båda dessa citat och bloggens titel kommer från Albors teater med titeln Tupac Katari.

I filmen kan vi se hur Bartolina Sisa, spelad av Maria Rosario Cardenas Bautista, räddar en kvinna från att bli våldtagen. Film: Eva Vargas

Det kulturella centret Albor i El Alto visade upp teatern Tupac Katari fredagen den 21 april. Teatern handlar om det första och enda aymaraupproret i det som nu kallas Bolivia. Tyvärr avslutas denna historia med den grymma avrättningen av  rebellen Tupac Katari efter att han och Bartolina omringat La Paz med sin armé. Teatern spelades upp två gånger på samma dag inför totalt 8 000-9 000 elever och lärare. Trots den manliga titeln, är en av det viktigaste rollerna Bartolina Sisa, spelad av Maria Rosario Cárdenas Bautistas:

– För att kunna spela rollen har jag fått läsa på och förstå vem Bartolina var, men också försöka känna in henne. Jag är stolt att få spela en sådan stark kvinna i vår historia.

20170424 EV. Teatern Tupac Katari. Här spelar ungdomar från Albor.

Inledningen på Tupac Katari teatern den 21 april 2017 i El Alto. Foto: Eva Vargas

Teater är en av metoderna Albor och deras ungdomsgrupper använder sig utav för att förmedla budskap. I detta fall handlar det om att upplysa ungdomar om sin historia ur, bland annat, ett genusperspektiv. Maria Elena Cardenas Bautista som är koordinator i Albor förklarar:

– Historien berättas bara genom manliga hjältar. Vi ville ge Bartolina Sisa och alla andra modiga kvinnor den plats de förtjänar i historien. Bartolina var en lika stor kämpe i vår historia som Tupac Katari, ändå vet få om henne.

20170426 EV. Albor. Maria Elena Cardenas Bautista coordinerar teatern Tupac Katari

Maria Elena Cardenas Bautista koordinerar genrepet till Tupac Katari. Foto Eva Vargas

20170426 EV. Albor. Maria Elena Cardenas Bautista, som står upp till vänster, dirigerar ungdomar som skall spela i Tupac Katari teatern.

Maria Elena Cardenas Bautista, ståendes till vänster, ger direktiv till skådespelarna på Albor. Foto: Eva Vargas

I teatern visas hur Bartolina Sisa och Tupac Katari möts eftersom de båda stack ut i kampen för frihet och rättvisa för landets befolkning. Leticia Guarachi, en av skådespelarna i pjäsen berättar:

– Scenen där Bartolina räddar en kvinna som är på väg att våldtas och misshandlar en spanjor får alltid hela publiken att bubbla. Dels för att en våldtäkt visas och dels för att det är oväntat att en kvinna slåss på det viset. Det är viktigt att synliggöra kvinnan. Det hjälper att bli av med den snedvridna bilden av en svag kvinna och en stark man. Vi behöver visa att vi som kvinnor också kan göra och har gjort stordåd.

20170426 EV. Albor. Leticia Guarachi är på väg från träff med ungdomsgruppen Wayna Ajayu till genrepet för Tupac Katari teatern.

Leticia Guarachi är på väg till Tupac Katari genrepet. Foto: Eva Vargas

 

Eva Vargas, programpraktikant Bolivia

Bolivia: Det som inte nämns existerar inte

I Red Adas guide för ett icke-sexistiskt språkbruk finns ett citat: ”Det som inte nämns existerar inte.” Till skillnad från svenskan delas spanskan upp i feminina ord, som brukar sluta på a, och maskulina ord, som oftast slutar på o. Ett uttryck som ”alla” ändras därför beroende på om ”alla” är män (todos) eller kvinnor (todas). Skulle det däremot finnas en man i ett rum med hundra kvinnor används automatiskt den maskulina formen (todos). Det som ofta inte nämns, det som inte existerar, är alltså kvinnan.

"Välkommen"

”Välkommen” hälsar dörrmattan, men inte till alla. Foto: Isa Lundqvist

‒ Idén är alltid att använda ett icke-sexistiskt språk. Ord har makt, och därför måste vi tänka på vad vi egentligen säger, förklarar verksamhetsledaren Gladys Alejo.

Välkomna

I Red Adas lokaler inkluderas både män och kvinnor i välkomnandet. Foto: Isa Lundqvist

Användandet av ett inkluderande språk är ett sätt att bekämpa det historiska osynlighetsgörandet av kvinnor. Konceptet är enkelt; pratar vi om kvinnor används den feminina formen, om män den maskulina formen, och pratar vi om båda används helt enkelt båda formerna. Sedan starten av Suma Thakhi II, Svalorna Latinamerikas program i Bolivia, använder inte bara Red Adas ungdomar ett icke-sexistiskt språk, utan ungdomar från alla samarbetsorganisationer. Leticia Guarachi Padilla från Albor berättar:

‒ Organisationerna i programmet påverkar varandra. Red Ada har till exempel gjort att vi säger compañeróas (kamrater). Från början brukar folk fråga varför vi säger så, och då kan vi svara att vi inkluderar kvinnan i språket och ger tillbaka lite av makten.

Ungdomarna på Red Ada

För ungdomarna på Red Ada har det icke-sexistiska språkbruket blivit en vana. Foto: Isa Lundqvist

Ett inkluderande språk är ett stort steg mot jämlikhet, men spanskans uppbyggnad har större problem att tackla innan alla människor kan representeras i språket. CDC:s Mateo Rodrigo Solares upplyser:

‒ På senare tid har vissa börjat använda slutvokalen e som en neutral lösning. Istället för att säga él es alto (han är lång) eller ella es alta (hon är lång) skulle det då bli elle es alte (hen är lång). Det är ett sätt att inte fängsla sig till det feminina och maskulina.

Isa Lundqvist, programpraktikant, Bolivia.

Bolivia: ”Alla är vi lika inför lagen”

IMG_7586

Utanför CDC:s kontor. Foto: Isa Lundqvist

Den som skall in till CDC:s kontor måste först passera den sal där organisationens brigadistas (aktivister) kompetensutvecklas. I salen syns tydligt en affisch med slagordet ”Alla är vi lika inför lagen” som refererar till de mänskliga rättigheter alla människor har oavsett olika könsidentitet.

B170308 EV Här kompetensutvecklas CDCs aktivister #2

Här håller CDC sina kompetensutbildningar. Foto: Eva Vargas

CDC står för Capacitación y derechos Ciudadanos, som på svenska betyder: kompetensutveckling och medborgerliga rättigheter. Organisationen har funnits i landet i 24 år med syftet att försvara mänskliga rättigheter.

– ”Det intressanta med vår organisation är att vi är de enda i landet som arbetar med HBTQ-frågor utan att för den sakens skull drivas av bara HBTQ-personer” säger Martin Vidaurre Vaca, representant för CDC, en av samarbetsorganisationerna i Svalorna LA:s program Suma Thakhi II.

IMG_8009

Martin Vidaurre Vaca, representant för CDC. Foto: Isa Lundqvist

Organisationen startades på basis av volontärer från universiteten med juridik som huvudämne. Från början var volontärernas fokus att jobba för 1) kvinnor som utsatts för våld och 2) med människor i fängelser.

– 2003 började vi också arbeta med temat HBTQ eftersom vi identifierat denna målgrupp som en av de mest utsatta i vårt land. Det är på så vis vårt viktigaste arbete startar, nämligen ”lika inför lagen-arbetet”, förklarar Martin.

IMG_8018

CDC personalen har några minuter i solen innan nästa möte. Foto: Isa Lundqvist

Martin berättar att de alltid försöker arbeta innovativt med temat och inte använda sig av gamla metoder. Exempel på deras egna metoder är vittnesmålgrupper som innebär att ledare från HBTQ-grupper möter olika arbetsgrupper i samhället, till exempel poliser, för att kunna berätta på vilket sätt de är sårbara. Deltagarna driver samtalen själva och CDC finns som moderatorer om det behövs. Denna metod innebär att olika instanser i samhället får höra verkliga exempel på diskriminering mot HBTQ-personer och på så vis kanske det påverkar den politiska uppfattningen kring temat.

– Vår politiska påverkan är vårt viktigaste arbete. Vi försöker konstant arbeta med metoder som utmanar gamla och konservativa lagstiftningar och politiska åsikter säger Martin som avslut på vår intervju.

Eva Vargas, programpraktikant, Bolivia.

Bolivia: Ett verk som ger hemläxa

“Latinamerika måste födas på nytt!” Det var ett av budskapen när Albor, en av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer i Bolivia, spelade teatern “Las venas abiertas de América Latina”, eller “Latinamerikas öppna ådror.”

Publiken var förväntansfull i La Casa de La Cultura, La Paz. Foto: Isa Lundqvist.

Publiken var förväntansfull i La Casa de La Cultura, La Paz. Foto: Isa Lundqvist.

I en perfekt blandning av humor och blodigt allvar följer vi med på en resa genom århundraden. Vi får se hur Christofer Columbus “upptäcker” Amerika, hur urfolken koloniseras, hur traditionen av diktatorer utvecklas i olika länder, och hur västländer genom historiens gång fortsätter att utnyttja resurser och människor i kapitalismens namn.

Ungdomar från Suma Thakhi II gav hjärta och själ på scenen. Foto: Isa Lundqvist.

Från prekolonial tid till modern tid gav ungdomar från Suma Thakhi II allt. Foto: Isa Lundqvist.

Syftet med verket, som är baserat på Eduardo Galeanos bok med samma namn, är att granska dessa mörka scener ur Latinamerikas historia och deras samband till den politiska och ekonomiska situationen idag. Rosa Maria Orosco, en av Albors skådespelare, förklarar:

‒ Vi upprepar inte våra misstag så länge vi minns dem, och det är verket för mig. Scenerna visar vår historia och de misstag som våra förfäder begick, för att vi inte ska göra om dem. Jag känner mig mycket stolt, för jag vet att det här verket ger hemläxa till alla som ser det att tänka och reflektera.

IMG_8032

Engelsmännen kommer till Bolivia för att kopiera och sälja tyger. Foto: Isa Lundqvist.

Den moderna kapitalismen utforskades med de tragikkomiska handelsmännen från England. Foto: Isa Lundqvist.

Genom massproducering utkonkureras sedan de lokala producenterna. Foto: Isa Lundqvist.

I år är det 10 år sedan Albor för första gången satte upp Las venas abiertas de América Latina. För vissa besökare var det första visningen, för andra den femte eller sjätte. Det är inte så konstigt med tanke på att teatern snart kommer att ha uppnått 1000 uppvisningar. Willy Flores, ledare för Albor, avrundar  evenemanget med att säga:

‒ Folk frågar varför vi fortfarande spelar den här teatern, och om vi inte blir uttråkade. Ibland frågar de också om vi inte är lite galna, men det är inte en fråga om galenskap utan om samvete, idéer och känslor. Även idag är det här verket relevant, för idag öppnar sig Latinamerikas ådror på nytt. Det är vår motivering för att fortsätta visa upp det.

Foto: Isa Lundqvist

Verket väckte starka känslor både på scenen och i publiken. Foto: Isa Lundqvist.

Isa Lundqvist, programpraktikant, Bolivia.

Bolivia: Somna på vitt lakan, vakna på ”japanska flaggan”

Det är måndag och jag är på dag 17 i min menscykel när jag läser om myter och tabun som finns kring menstruation här i Bolivia. Red Adas ska under terminen hålla diskussioner om temat med sina ungdomar i programmet Suma Thakhi II.

20170317_095935

Olika mensartiklar samt värktabletter. Foto: Eva Vargas

Kvinnorna på Red Ada berättar om de myter och tabun som finns i Bolivia. En vanlig myt är att en kvinna som har sin mens inte skall tvätta sig eller vara i kontakt med vatten eftersom blodet då kan koagulera, alltså stelna, och kvinnan i värsta fall dö. En annan myt är att mensblodet är giftigt, på så vis ses mensen som ett sjukdomstillstånd som förstärker diskrimineringen av flickor och kvinnor.

blogg

Ungdomar på Red Ada har fredagsmöte. Bilden är inte kopplad till artikeln. Foto: Eva Vargas

Varför är det viktigt att prata om kvinnors menstruation och myter kring det? Svaret är enkelt. Otaliga flickors och kvinnors liv påverkas av falsk information kring deras menstruation och uppfattningen att det är något smutsigt och äckligt.

– Vi har hört flickor berätta att de grät och hatade sin kropp när de fick sin första mens. Säger Arasely Aranda, som jobbar på Red Ada.

Skammen över mensen är stor, många håller det mycket hemligt, vissa till den grad att det avstår från vardagliga aktiviteter så som utbildningar och arbete.

– Det finns en sådan skräck för mensfläcken eftersom mensen uppfattas som så ohygieniskt av det patriarkala samhället, berättar Gladys Alejo, verksamhetsledare för Red Ada.

B 170308 Strejk på internationella kvinnodagen 25 - IL

Kvinnor strejkar under internationella kvinnodagen 8 mars. Foto: Isa Lundqvist

Menstruation är helt naturligt för en kvinna och det behöver bli lika naturligt för samhället hon lever i. Tabun kring mens är inte unikt för Bolivia, även svenska tjejer gömmer sin tampong när de ska till toaletten och byta den så ingen ska veta. Red Ada arbetar för att förändra den patriarkala synen på mens till en rättvis syn där den får vara naturlig, något att vara stolt över.

Eva Vargas, programpraktikant

Bolivia: Tillsammans är de starkare

Efter dagar av kyla och regn skiner solen in genom fönstren på Svalorna Latinamerikas kontor i La Paz. Runt ett bord sitter åtta ungdomar och väntar. Det har äntligen blivit dags för årets första möte i Suma Thakhi II:s ungdomsråd, och förväntningarna inför 2017 hänger i luften.

Ungdomsrådet, som startades 2016, är ett av de verktyg som används i Bolivia för att stärka ungdomarnas inflytande i de frågor som rör dem. Foto: Isa Lundqvist.

Ungdomsrådet, som startades 2016, är ett av de verktyg som används i Bolivia för att stärka ungdomarnas inflytande i de frågor som rör dem. Foto: Isa Lundqvist.

‒ Vilka dagar och tider skall vi ses? frågar Michael Gonzales från Albor.

Dagens agenda är inte stor, utan mötet är i första hand till för att bestämma tider, regler och riktlinjer, samt prata kort om hur året kommer att se ut. Dessutom ska de nya medlemmarna presenteras. Rådet består av representanter från Albor, CDC och Red Ada, Svalorna LA:s tre samarbetsorganisationer i programmet Suma Thakhi II, och nytt för i år är att alla medlemmar har suppleanter. Representanterna är alla universitetsstudenter som pusslar med tiden, så suppleanternas uppgift är att överta ansvaret när dessa inte kan medverka på ett möte. Totalt är det tolv ungdomar från La Paz och El Alto som har röstats fram för att föra sina organisationers talan – sex killar och sex tjejer.

Demokratin var i full gång när Red Adas ungdomsgrupper röstade fram sina två representanter samt suppleanter. Foto: Isa Lundqvist.

Demokratin var i full gång när Red Adas ungdomsgrupper röstade fram sina två representanter samt suppleanter. Foto: Isa Lundqvist.

En viktig del av arbetet har varit att stärka de olika organisationerna och deras ungdomar genom att planera och genomföra gemensamma aktiviteter. Under 2016 hölls med hjälp av rådet bland annat marscher för HBTQ-rättigheter, en mässa och en retreat där organisationernas ungdomar kunde utbyta erfarenheter. Till nästa möte ska representanterna ta med förslag på en aktivitet som deras organisation önskar att ungdomsrådet och de andra organisationerna ska stötta den här gången. Dessutom kommer rådet ha fullt upp med att planera något storslaget inför slutförandet av Suma Thakhi II senare i år. María Luz Gonzales från Red Ada sammanfattar:

‒ Det finns många saker vi kan göra. Vi får se hur det här sista året blir!

Isa Lundqvist, programpraktikant, Bolivia.

Bolivia: Våra ungdomar lär oss

B170217 ungdomsmöte

Red Adas ungdomsgrupper har sitt första möte för året. Foto: Eva Vargas

Under loppet av någon timme har Red Adas kontor fyllts av ungdomar. De hälsar, skojar, skrattar, de möblerar om i stora salen och börjar en efter en att sätta sig runt bordet. Årets första ungdomsmöte ska snart starta.

Gladys Alejo, Red Adas verksamhetsledare, säger att deras ungdomsgrupper börjar med stöd från handledare och med tiden blir de mer och mer självgående. Många av ungdomarna blir sedan själva handledare till de nya grupperna som ansluts till organisationen.

– Målet är att ungdomarna ska våga ta plats i samhället. Det finns en stark vuxencentrism i landet som misstror ungdomars åsikter och engagemang. Här på Red Ada ser vi att våra ungdomar ibland lär oss.

B170217 Ungdomsmöte 2

Ungdomarna diskuterar hur omröstning av representanter skall gå till. Foto: Eva Vargas

Varje fredagseftermiddag har ungdomsgrupperna på Red Ada möjlighet att mötas och koordinera framtida aktiviteter och få olika sorters kompetensutveckling inom teman som organisation och sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.

Under detta möte ska ungdomarna bland annat diskutera hur de ska välja nya representanter till programmet Suma Thakhi II:s övergripande ungdomsråd, där även ungdomar från Svalorna Latinamerikas två andra samarbetsorganisationer ingår.

– Jag tycker att vi ska rösta om nya representanter.

– Jag tycker att det är viktigt att vi skickat ut information om omval till alla grupper så att så många som möjligt kan rösta.

– Ska vi rösta fram per grupp eller individuellt?

Ungdomarna diskuterar och kommer till slut fram till att de ska ha en omröstning om en vecka efter att ha skickat ut en kallelse om det till alla ungdomsgrupper i Red Ada. De ska välja representanter som ska delta i ungdomsrådet på internationella kvinnodagen den 8:e mars.

Eva Vargas, programpraktikant, Bolivia

Bolivia: Förförda av teatern

Väggarna inne i Albors lokaler i El Alto kröns av teateraffischer och bilder på leende ungdomsgrupper. I år firar organisationen 20 år, så det är inte förvånande att de har hunnit med en hel del. Willy Flores, ledare för Albor, berättar:

Willy

Willy Flores, Albors ledare, lyser upp när han berättar om organisationens historia. Foto: Isa Lundqvist


— 
Vi har hållit på sedan 1997. El Alto var en mötesplats för många kulturer då, och det var tufft för ursprungsfolken som hade låg status. Konsten blev ett sätt att uttrycka sin kultur och historia på. De första två åren höll vi bara på med poesi. Vi brukade ha poesiläsningar i parken för förbipasserande.

Sedan år 2000 har Albor fokuserat på sexuella och reproduktiva rättigheter, och sedan år 2005 har de arbetat alltmer med teater. Sedan 2014 ingår de också i Svalorna Latinamerikas program mot könsbaserat våld i Bolivia.

Sedan programmets start har vi haft fyra nya ungdomsgrupper per år med ungefär 20-30 ungdomar i varje grupp. Ungdomarna deltar först i studiecirklar om teman som har med programmet att göra, men sedan fungerar de självständigt. Jag må vara ledare på pappret, men de bestämmer helt själva över sina grupper och den konst de skapar.

Posters Albor

Sammanlagt har Albors ungdomsgrupper satt upp hundratals föreställningar, både i Bolivia och i Sverige. Foto: Isa Lundqvist


Albors mål idag är att ungdomarna ska få kunskap om sexuella och reproduktiva rättigheter, det vill säga rätten att bestämma över sin sexualitet, samt att de ska vidarebefordra kunskapen genom konst. Ungdomsgrupperna arbetar både politiskt med lagförslag, och använder till exempel teater för att sprida information och motarbeta det tabu som finns kring ämnet. Framgången är ett faktum, då alla 16 av Albors grupper inom programmet kommer att vara aktiva 2017.

Man kan säga att de har blivit förförda av teatern!

Isa Lundqvist, programpraktikant, Bolivia.

Bolivia: “NI UNA MENOS!”

-Inte en enda till, levande och fria vill vi vara!

"NI UNA MENOS" Foto:Nathalie Elena Gordin

”NI UNA MENOS” Foto: Nathalie Elena Gordin

Den 25 november tågade en stor folkmassa genom centrala La Paz för att manifestera emot mäns våld mot kvinnor. Uppslutningen av demonstranter slog rekord, 10500 personer. Barn, kvinnor och män i alla åldrar tog plats för att visa att misogyny är ett samhällsproblem som påverkar alla och att alla därför är skyldiga att kämpa för förändring.

Parollen var “Ya basta, ni una más”, vi har fått nog, inte en enda till. Varje år den 25 november organiseras demonstrationer runt om i Syd och Centralmerika. ”Ni Una Menos” rörelsen startade i Argentina men finns nu även i Mexico, Guatemala, Chile, Uruguay, El Salvador, Brasilien, Peru och Bolivia.

På justiciedepartementets staket lämnades en hälsning

På högsta domstolens staket lämnades en hälsning om att respektera lag 348 som säger att kvinnor har rätt att leva ett liv fritt från våld. Foto: Nathalie Elena Gordin

I Bolivia som ungefär har lika många invånare som Sverige, uppmärksammades år 2015, 117 fall av feminicidios*. I 75% av fallen var offrets partner förövaren, detta rapporterar Bolivias nyhetskanal Abya Yala. Bara i år har 94 mord skett inom loppet av 10 månader i Bolivia.

Red Ada var en av medarrangörerna till demonstrationen bland många andra människorättsorganisationer. 

”Problemet är att mäns våld mot kvinnor har normaliserats och reproducerats till den grad att kvinnorna själva inte vet sina egna rättigheter […] Vi kräver därför att offentliga myndigheter på olika nivåer ska prioritera fall där våld mot kvinnor har ägt rum, som redan fastställts i Lag 348, för att kunna garantera kvinnor ett liv fritt från våld.” Detta skriver Red Ada i ett dokument som de tagit fram tillsammans med andra kvinnorättsorgansationer runt om i landet inför dagen den 25:e november.   

Från demonstrationen “Ni una menos” där över 10500 personer deltog för att tillsammans sätta stop för mäns våld mot kvinnor.

Från demonstrationen “Ni una menos” där över 10500 personer deltog för att tillsammans sätta stop för mäns våld mot kvinnor.

Nathalie Elena Gordin, Programpraktikant, Bolivia

*Feminicidios är spanska för könsrelaterat mord på kvinnor.

Läs mer här och här

Nätverket: “Ni una menos” på Facebook eller Youtube

Bolivia: Poesi, en röst mot diskriminering

Jhoselyn deklamerar Madre India på Teatro 3 de febrero, Sucre. Foto: Frej Berglund

Jhoselyn deklamerar Madre India på Teatro 3 de febrero, Sucre. Foto: Frej Berglund

Hon gråter. Tårarna rinner över ett förvånat men framförallt lyckligt ansikte. Kamerorna blixtrar och journalister trängs för att fotografera den samlade vinnarkåren. Jhoselyn Huanco från El Alto har precis blivit utnämnd till vinnare i de äldres kategori av årets Jiwasamphi, poesitävlingen som varje år anordnas av Albor och stöds av Svalorna La via Suma Thakhi II.

– Jag är väldigt glad. Jag trodde aldrig att jag skulle vinna, det här är min första poesitävling. Det finns så mycket talang här hos de andra ungdomarna. Det finns ungdomar som tränar i flera år men som inte går vidare. Min dröm när jag var liten var att bli radiopratare, genomföra intervjuer och bli känd. Och nu känns det som jag uppnått den drömmen. Jag kommer inte att upphöra med poesiuppläsning här, jag kommer alltid att fortsätta, att förbättra mig.

Jhoselyns poesiframförande. Foto: Frej Berglund

Jhoselyns poesiframförande. Foto: Frej Berglund

Jhoselyn har övat i flera månader med framförandet av dikten Madre India (Indianmoder), både lärare och föräldrar av varit delaktiga i repetitionerna och utformandet av framförandet.

– Den här dikten valde jag för att det mycket diskriminering framförallt mot kvinnor i Bolivia. Innan hade vi kvinnor hade inte rätt att uttrycka oss, vi var utsatta för mycket våld, så valet av dikten var främst ett uttryck för motstånd mot machismo, speciellt den typ som mina föräldrar och förfäder var utsatta för. Dikten var den vackraste jag kunnat välja.

Över hennes hud

finns inte längre några spår

från slagen

som mitt fyllo till pappa

tilldelade henne

Min älskling, åh min älskling!

full och allt han ville

med brinnande känslor

för att min pappas fylla

mycket större och mycket beskare

kom inte från alkohol;

från sorgen i sockerrörskvarnen

Utan från den blodiga saften

från tusen tårars avkok

full för att glömma

vredens och ilskans fylla

full och så… full

utan att veta kränkte han henne

Utdrag ur Madre India av Ignacio Rueda Latasa. Översättning Frej Berglund

Artikel: Text och foto Frej Berglund

Bolivia- ”And… Action”

Sista inläsning av repliker vid inspelning en scen ur kortfilmen "Placer". Foto: Nathalie Elena Gordin

Sista inläsning av repliker vid inspelning en scen ur kortfilmen ”Placer”. Foto: Nathalie Elena Gordin

Inspelningen av årets första kortfilm har precis avslutats. Filmen heter “Placer”och syftar till att njuta och känna sig bekäm i sin kropp. Temat valdes för att ifrågasätta stereotyper om kropp och genus. Men också att visa att andra inte har rätt att varken bedömma och värdera din kropp eller utseende, berättar Romer Cristobal Fuentes, 28 från ungdomsgruppen Cejupa.

Varje år spelas tre kortfilmer in, av unga för unga. Hela processen från manusskrivning, casting av skådespelare samt inspelning och redigering görs som ett sammarbete mellan olika ungdomsgrupper från Svalornas LA:s samarbetsorganisation Red Ada. Teman som tidigare belyst har bland annat varit “komma ut”-processer, maskulinitetsnormer, samt tonårsgraviditeter.

Scen ur kortfilmen "Placer" med Valentina som spelas av Ana i fokus. Foto: Nathalie Elena Gordin

Scen ur kortfilmen ”Placer” med Valentina som spelas av Ana i fokus. Foto: Nathalie Elena Gordin

Ana Vania Castillo Aguilera, 20, från ungdomsgruppen Generaxion, gör sin filmdebut och spelar en av huvudrollerna i filmen “Placer”. Ana har tidigare testat på att spela lite teater i skolan men säger att det var otroligt roligt att spela in en film. Ana gestaltar rollen som Valentina, en ensam ung tjej vars mamma ofta kommenterar hennes utseende och jämför henne med sina systrar. Valentina lever med den svåra utmaningen av att inte ta åt sig av sin mammans kommentarer och istället försöka tycka om sig själv.Scen ur kortfilmen ”Placer” med Valentina som spelas av Ana. Foto: Nathalie Elena Gordin

-Inspelningen var jättekul, vi skrattade mycket. Framförallt var det ett sätt att lära känna folk från andra grupper.

Ana berättar också att filmen behandlar ett tema som hon själv har erfarenhet av sedan tonåren. Ana säger att hon identifierar sig mycket med Valentina och kan se problematiken när folk tar sig rätten att kommentera andra utseende.

-Jag har också lärt mig mycket av att spela in filmen. Hur viktigt det är att älska sig själv och sin kropp men hur svårt det kan vara att uppnå.

Kommande kortfilm kommer att handla om temat ensamhet. Romer förklarar att ämnet valdes för att belysa de snäva normer om tvåsamhet som finns i Bolivia idag.

Romer Cristobal spexar bakom scenerna vid inspelning av kortfilmen "Placer". Foto: Nathalie Elena Gordin

Romer Cristobal spexar bakom scenerna vid inspelning av kortfilmen ”Placer”. Foto: Nathalie Elena Gordin

-En vanlig fråga i Bolivia är; när ska du träffa någon som du vill gifta dig med?

Romer menar att frågor som denna grundar sig i en en norm om vad som ses som eftersträvansvärt. För att hitta lyckan i livet måste du ha en partner vid din sida, vilket i sin tur bygger upp en rädsla för att vara ensam. Romer tycker istället att en borde uppmuntra unga till att inte vara rädda för att vara själva.

– Ordet ensamhet används nästan alltid i negativ bemärkelse. Istället vill vi visa att ensamhet kan vara positivt då det till exempel är viktigt för en persons självanalys och inte minst för att lära känna sig själv bättre.

 

Nathalie Elena Gordin, Programpraktikant, Bolivia

Hela filmteamet samlat efter inspelning pa Plaza Murillo i centrum av La Paz. Foto: Jorge Villegas

Hela filmteamet samlat efter inspelning på Plaza Murillo i centrum av La Paz. Foto: Jorge Villegas

Bolivia – Föräldrar som stöttar när samhället sviker

Hos Svalorna LA:s samarbetsorganisation CDC har en ny självhjälpscirkel för föräldrar till HBT-personer påbörjats. Syftet är att föräldrar ska kunna vara ett stöd för sina barn när samhället inte är det. Initiativet till gruppen togs av en mamma, Eugenia, och hennes son som tillsammans startade gruppen i augusti i år.

Många föräldrar är förvirrade och kan känna sig väldigt ensamma i sin känsla och dessutom råder det brist på information om sexuell läggning och könsidentitet. Detta gör att föräldrar kan ha svårt att acceptera om ens barn kommer ut som till exempel gay. I flera fall har unga blivit uteslutna från familjen, berättar Eugenia. Bolivia är ett komplicerat land utan acceptans för olikheter hos folk. Samhällsklimatet är både sexistiskt och homofobiskt, fortsätter Eugenia.

-De som inte har kunskapen eller informationen tror att homosexualitet är en synd eller en sexuell avvikelse.

Manifestation i La Paz med budskapet; “Stolthet över min familj”. (Bilden har ingen koppling till artikeln) Foto: Miranda Holm

Manifestation i La Paz med budskapet; “Stolthet över min familj”. (Bilden har ingen koppling till artikeln) Foto: Minda Holm

I gruppen finns det både föräldrar som nyss fått veta att sina barn inte är heterosexuella eller cis-personer** som de förväntat sig, men också de som kommit längre i “processen” och har kommit att acceptera sitt barns identitet eller läggning.

-Min son “kom ut” för 15 år sedan, då fanns det inga grupper, ingen information, inget stöd. Det är därför vi har skapat denna grupp.

I början var de färre, men gruppen växer och nu är de ungefär tio föräldrar som träffas varje vecka och förhoppningen är bli ännu fler. Fler som kan lära, stöttas och stärkas. Gruppen är just nu i en lärandefas där de försöker fortbilda sig i hur politiken förs gentemot HBT-personer, om lagen, begreppen och så vidare, berättar Eugenia.

-Visionen och målet med gruppen är att skapa stöd för så många föräldrar som möjligt, så att de i sin tur kan verka som stöd för sina barn. Men också för att skapa bättre kunskap för oss själva och för samhället i stort.

Responsen från gruppsessionerna har varit positiv, flera föräldrar har uttryckt att de känner sig lugnare och mindre ensamma efter grupperna.

-En mamma som kom till oss, hon var desperat eftersom att hennes barn hade rymt hemifrån och försökt ta sitt liv. Hon visste inte vad hon skulle göra. Hon har sagt att hon har lärt sig mycket tack vare gruppen och att hon nu kan förstå sitt barn.

Familjen fyller en viktig roll i Bolivia. Det utgör därför en stor risk för de unga som inte får stöd hemifrån, säger Eugenia.

-Jag skäms för att jag inte kunde vara ett stöd för min son. Att han inte vågade berätta för mig förrän han hade flyttat hemifrån och utomlands. Vi vill att unga ska våga berätta tidigare. Att de inte utsätter sig för farliga situationer på grund av rädsla.

Det finns många sorgliga berättelser om familjesplittringar och även i de mest tragiska fall självmord när barn inte fått acceptans från sin familj, fortsätter Eugenia

Programpraktikant, Nathalie Elena Gordin, La Paz Bolivia

(Eugenia har valt att vara anonym och heter egentligen något annat)

*Machismo kan översättas som sexism samt maskulinitetsnormer.
**Cis-person syftar till en person som identifierar sig med sitt tillskrivna kön.

 

Bolivia: Academia contra el machismo

Snart faller regnet tungt över El Alto och La paz. Foto: Frej Berglund

Snart faller regnet tungt över El Alto och La paz. Foto: Frej Berglund

Genom fönstret kan en se Anderna torna upp sig, klädda i tunga svarta moln. Väl medvetna om det annalkande regnet skyndar sig människor fram längs gatorna. Luften är tjock och stadens doft är omgärdad av fukt och ett löfte om åska.

Ett sus av viskande går genom lokalen när ungdomarna mödosamt övar på sina repliker. Den 11 november är det premiär. Fram till dess kommer ungdomarna i Satelítes tillvaro präglas av repetitionernas långsamma ältande. Teatern är kompromisslös när det kommer till att memorera repliker och rörelsemönster.

Barn. Mamma, är du lycklig?

Irene. Det är klart jag är lycklig. Jag har ju dig och din pappa!

Barn. Men varför gråter du alltid då?

Irene. Det är komplicerat min dotter… Det är bra med mig, tänk inte på det…

Så börjar pjäsen Mujer Alfa (Alfakvinnan).

Alan Tenorio Ajata över koreografi inför pjäsen Mujer Alfa

Alan Tenorio Ajata över koreografi inför pjäsen Mujer Alfa, Foto: Frej Berglund

– Jag anser att vår pjäs är viktig, för i vårt samhälle behandlas inte de frågor vi pratar om särskilt mycket. Pjäsen behandlar människovärde och machismo, som vi alla är utsatta för. De här frågorna måste formuleras och vi får inte vara tysta, säger Alan Tenorio Ajata, 16 år.

Pjäsen utspelar sig delvis på Akademin mot machismo:

Akademins grundare. – Här kan kvinnor och män lära sig att eliminera machismo från familjen och omgivningen, men först lär vi dem att få bort den machismo som bor inom dem själva. […] och jag vet att ni tänker: hur kan män också vara offer för machismo? Se om ni inte känner igen denna situation…

Ut på scen kommer en mamma med pojke som leker, faller och skadar sig. När han börjar gråta blir han tillsagd av mamman att pojkar inte gråter, att han ska sluta skrika och uppföra sig som en man.

Guadalupe och kamrater repeterar koreografi.

Guadalupe och kamrater repeterar koreografi. Foto: Frej Berglund

– I studiecirklarna får alla deltagare möjlighet att själva berätta om sina erfarenheter [gällande dessa frågor] som gruppen sedan kan reflektera över. Jag gillar teatern så mycket. Här har jag vuxit och träffat personer som är fina och ödmjuka. Jag har lärt mig mycket, säger Guadalupe Callisaya Quisbert, 19 år.

Text och foto, Frej Berglund

Bolivia: Ett utrymme utan åldershierarkier

På Red Adas kontor i centrala La Paz rör sig grupper av ungdomar in och ut under eftermiddagen och kvällen. De kommer hit för att förbereda sina respektive projekt, planera kommande workshops och aktiviteter. Vissa kommer endast för att mötas, spåna ideér eller ta en fika. Teater, dans, konst och radio är olika kreativa kommunikationsvägar som ungdomarna arbetar med.  Tillvägagangssätten och metoderna varierar men allt går under temat sexuella rättigheter. Arbetet drivs ideellt och engagemanget är stort.

– Intresset för teman som genus, våld i nära relationer, HBTQ är stort. Många vill lära och lära ut, berättar Aracelly Aranda som arbetar som kommunikatör på Red Ada sedan åtta år tillbaka.

Aracelly Aranda ger sitt fulla engagemang och stöd till Red Adas alla ungdomsgrupper

Red Adas kontor fungerar som en mötesplats och arbetsplats för 13 olika ungdomsgrupper, totalt över 150 ungdomar. Kontoret är inte stort men det finns två lediga datorer, en inspelningsstudio samt materialstöd. Det fungerar ungefär som studiefrämjandet i Sverige men stämningen på kontoret är annorlunda. Här känner alla varandra väl. Varje ungdom hälsas välkommen av hela teamet med en kindpuss. Teamet är väl insatta i dem alla och kan förutom ungdomarnas namn även vilken grupp och projekt de arbetar med. Här får grupperna redskap och stöttning för sina projekt. Dock inte mer än så. De arbetar självständigt och får ta ansvarar för allt gällande deras arbete; planering, budget, genomförande och utvärderingar.

Efter en workshop med Ungdomsgruppen OES. Foto: Jorge VillegasEfter en workshop med Ungdomsgruppen OES. Foto: Jorge Villegas

Ungdomarnas ålder varierar mellan 12-28 men ålder är sällan något som läggs fokus på. Informella hierarkier och åldersöverlägsenhet går inte att avläsa på kontoret.

-Här finns ingen plast för ålderscentrism, bekräftar Aracelly och fortsätter;

-Vi arbetar med kommunikation och vi är noga med att ge utrymme till alla att utrycka sig. Många säger att de unga är våran framtid men det håller jag inte alls med om, de unga är våran nutid, och vi måste lyssna på dom för de kan så otroligt mycket.

De är endast fem anställda på Red Ada och trots att de endast arbetar deltid är de alltid flexibla för sin målgrupp vilket ofta innebär att arbeta sena kvällar och helger.

Aracelly förklarar hur Red Adas kontor blivit ett andra hem för många ungdomar inklusive henne själv.

-Vi arbetar mycket med våra egna fördomar och föreställningar för att skapa en fri plats där alla kan känna sig välkomna.

Att kontoret ligger centralt bidrar också till att det blir en naturlig mötespunkt i staden.

-Vi brukar bjuda på mat vilket också bidrar till en familjär atomosfär dit en kan komma och arbeta men också vila. Förut när teamet arbetade heltid, bodde många av ungdomarna praktiskt taget på kontret. Vi undrade ibland vad deras föräldrarna tänkte.

Nathalie Elena Gordin, Programpraktikant, Bolivia

*Red Ada är en feministisk organisation som arbetar med information och kommunikation kring sexuella rättigheter men ungdomar men också i samarbete med kvinnorättsgrupper i hela landet. De har funnits sedan 1994 och en är en av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer inom programmet Suma Thakhi II.

Bolivia: När röst, kropp och ord blir ett

Utklädnad, röst och kroppsspråk är tas i beaktning vid domslutet. Foto: Frej Berglund

Utklädnad, röst och kroppsspråk tas i beaktning vid domslutet. Foto: Frej Berglund

Du ska dödas för tjuveri!
Jag är en ärad fågel
Till yrket snickare
Som lever av mitt arbete
Varför stjäl du då mitt vete?
Jag köpte det för min lön!
Som ni underlåtit att betala mig
Och ni är fortfarande skyldig mig många frön
Och detsamma är ni skyldig
De fruktodlande paddorna
Hornero min gudfader
den gruvarbetande skalbaggen
de arbetande bina
Och alla andra som ni lurat!

Utdrag ur El pajaro revolucionario av Oscar Alfaro, översättning Frej Berglund

Femåringar utklädda till fåglar, träd eller grönsaker står nervöst vid sina föräldrars sida och väntar på att bli uppkallade. Lokalen är till bredden fylld med viskande föräldrar, spända barn och tyst reciterande ungdomar. Idag är det poesifestival: barnen och ungdomarna ska alla tolka och framföra nationella likväl internationella dikter. Festivalen Adela Zamudio, uppkallad efter författaren och feministen av samma namn, anordnas av Albor en gång om året och involverar elever från grund- och gymnasieskolor från hela landet. Det är en årlig festival och tävling där första etappen avgörs mellan klasser och skolor inom olika distrikt runt om i landet. Andra etappen utmanar distrikten varandra och tredje etappen avgörs mellan städer.

En ung tjej deklamerar poesi inför en fullsatt lokal. Foto: Frej Berglund

En ung medverkande reciterar poesi inför en fullsatt lokal.
Foto: Frej Berglund

De kallar mig jordens inre och de har inte fel
jag är en Boliviansk gruvarbetare som står att finna i djupet
i min jords tarmar

 Som mycket ung, nästan barn lärde jag mig El Acullico*
som tidigt ersatte det som var mitt hem
det var som vår stötta, vår ledsagare
så sorgligt att när jag ännu var ett barn
hade tagit farväl av författaren till mitt liv

utdrag ur Soy minero Boliviano av Osvaldo Zavalaga, översättning Frej Berglund

Kroppen är liksom rösten är ett verktyg till att förmedla dikten. Händerna markerar stavelser lika precist som tungan. Benen vaggar med rytmen och orden artikulerar den djupa sorg eller det glädjefulla lugn som dikten utgörs av. Vissa av ungdomarna har övat mer än andra, men oavsett förberedelser uppstår en otrolig anspänning när poesiuppläsaren möter dikten. Ingen läser dikten som om det vore ett tal eller lista med viktiga ord. Det finns en ansats från samtliga att förmedla innehållet med en inlevelse som utgår från bästa förmåga.

Deltagare från gymnasiekategorin deklamerar en dikt. Foto: Frej Berglund

Deltagare från gymnasiekategorin reciterar en dikt. Foto: Frej Berglund

Luften är kvav och timmarna långa. Av 120 deltagare har hälften deklamerat. En åskådare har somnat och snarkar lugnt och stilla i omedveten ro. De flesta är emellertid fortfarande alerta och uppmärksamma på vad som händer på scen. Poesiframförandet kommer att pågå i några fler timmar. Vissa av barnen och ungdomarna kommer att utropas till bästa framförande och få gå vidare till att tävla i nästa etapp. De som inte går vidare kommer ändå att få ett diplom och såklart en ny chans nästa år.

Frej Berglund, infopraktikant Bolivia

* En boll av kokablad som man placerar mellan tänderna och kinden. Kokabladen används i alla delar av landet för att förebygga syrebrist på hög höjd eller i gruvor, för att motverka hunger. Det används även som en stimuli; kokan har nämligen koffeinliknande egenskaper.

Bolivia: Ny lag om rätten till sin identitet

En nyhet för världen och vinst för HBTQ-communityt är den nya lagen 807; “La ley de identidad de género” vilket kan översättas som lagen om könsidentitet. Sedan den 1 augusti i år har en som boliviansk medborgare rätt att ansöka om att rätta till sitt pronomen, bild och namn på sin legitimation. Hittills har 61 bolivianer som ansökt fått hämta ut sina nya identifikationshandlingar.

- Pamela Geraldine Valenzuela, först i Bolivia med att hämta ut sitt nya id-kort. Foto: Metamorfosis Bolivia

– Pamela Geraldine Valenzuela, först i Bolivia med att hämta ut sitt nya id-kort. Foto: Metamorfosis Bolivia

Lagen har inte bara uppkommit helt av sig själv utan det är en lag som kostat mycket blod att få fram, förklarar HBTQ-aktivisten Edgar Soliz Guzman i sitt radioprogram “Nacion Marica” där de för ett samtal om den nya lagen med transaktivisten Pamela Geraldine Valenzuela. Pamela är vice-ordförande för organisationen Trebol-RED de las Mujeres Transgenero Bolivia och var också den första personen som hämtade ut sitt nya id-kort i huvudstaden La Paz.

Förutom att lagen indikerar att kön är en konstruktion är den faktiska effekten av lagen att transpersoner har juridisk rätt att ”se ut som sig själva” i offentliga och professionella sammanhang vilket de förut inte kunnat i Bolivia. Det har funnits en utbredd diskriminering på arbetsmarknaden där transpersoner inte kunnat söka flertal jobb på grund av att deras legitimation inte överensstämt med deras attribut. Detta har bidragit till en utsatt position och otrygghet för många transpersoner.

- Lag 807 om Könsidentitet. Steg för steg hur en gar till väga för att ansöka om nytt id-kort. Foto: Nathalie Elena Gordin

-Lag 807 om Könsidentitet. Steg för steg hur en går till väga för att ansöka om nytt id-kort. Foto: Nathalie Elena Gordin

Praktiskt säger lagen att personer som identifierar sig som trans* kan ansöka om ny legitimation genom att skicka in sitt födelsecertifikat, utdrag av sin civilstatus samt en bekräftelse från ett psykologbesök där det klargjorts att personen är medveten om vad ansökan innebär.

Ett villkor för ansökan är att en inte får ha civilstatus: gift. Detta på grund av att det inte är lagligt för samkönade par att ingå äktenskap i Bolivia.

Det finns en rädsla för att homosexuella skulle ansöka om att få ändra sitt kön endast för att få möjlighet att gifta sig lagligt, berättar Carla Goardia. Carla är jurist på Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation CDC, som varit aktiv i framtagandet av den nya lagen. Nästa steg är en legalisering av samkönade äktenskap i Bolivia, avslutar Carla.

I den här lådan stoppas ansökan om nytt id-kort på folkbokföringsmyndigheten. Foto: Nathalie Elena Gordin

I den här lådan stoppas ansökan om nytt id-kort på Folkbokföringsmyndigheten. Foto: Nathalie Elena Gordin

 

Nathalie Elena Gordin, Programpraktikant, Bolivia

För mer information om den nya lagen, läs här eller lyssna på Nacion Maricas intervju med Pamela.

*Trans syftar till en person som inte identifierar sig med det juridiska kön den blev tilldelad vid födseln.

 

Bolivia: Knäböj, teater och att formulera det osagda

Det börjar hårt. Uppvärmning på 4000 meters höjd är ingen enkel sak, inte ens för Las/Los Alteñas/Alteños*. Ansträngda stön och kvävda svordomar ekar ut i den stora lokalen. Knäböj, armhävningar, burpees och vokalartikulering i springande tempo: en skådespelare måste ha en stark kropp och kraftfull röst.

Uppvärmningen är tung och obligatorisk. Foto: Frej Berglund

Uppvärmningen är tung och obligatorisk. Foto: Frej Berglund

Uppvärmningen är första momentet av en två timmars teatersession. Snart följer improvisationsteater. Deltagarna delas upp i två grupper och får 20 minuter på sig att tillsammans gestalta någon typ av våld. En av grupperna presenterar en pjäs om våld utlöst av svartsjuka: en flickvän mördar sin makes älskare. Den andra gruppen gestaltar våld provocerat av fattigdom: en mamma som tvingas låna pengar av gangsters för att försörja sin familj. Studiecirklarna är dock mer än bara teater. Den här studiecirkeln är en av tre nystartade år 2016 och mellan de svettiga uppvärmningarna och mer tekniska teaterövningarna vilar ett djupare allvar, ett allvar som flätas in i alla aktiviteter som genomförs.

–  På Albor har vi arbetat med studiecirklar sedan 2014. Det vi mest ägnar åt oss är frågor som könsbaserat våld, machismo, symboliskt våld och medievåld, säger Josué Santos Quispe, 18, gruppledare för en av de nya cirklarna och skådespelare i Yatiri.

–  Vi arbetar genom teatern: att bygga upp ett scenario, hur man går, vokalisering och så vidare. I övningarna så inkorporerar vi sociala frågor så som våld och sexuella och mänskliga rättigheter. Just nu håller vi på att skapa en pjäs som behandlar denna typ av frågor.

Improvisationsteater, planer smids. Foto: Frej Berglund

Improvisationsteater, planer smids. Foto: Frej Berglund

–  Vi [ungdomsledare] måste vinna deltagarnas förtroende. Inte skolbänksundervisning: en person som säger till dem hur saker och ting ligger till. Vi arbetar genom studiecirklar. Alla får säga vad de själva tycker, allt ifrån vad som irriterar oss eller vad som gör oss glada. På så sätt genereras förtroendet mellan oss ledare och deltagarna. Sen introducerar vi de frågor vi arbetar med genom olika gruppövningar som de själva utformar. Vi utgår ifrån situationer som de känner igen: skolan, hemmet, arbetet. Sen införlivar vi det i frågeställningar som formuleras via improvisationsteater. Eftersom att allt är en process så sker förändringarna enbart lite åt gången. Den processen kommer till slut att bära frukt och formuleras på scen. Det är genom gruppövningarna som de kommer i kontakt med de här frågorna och själva börjar berätta om våldet de upplevt eller människor i deras närhet som har erfarenheter [av våld], t.ex feminicidio** och patriarkala familjestrukturer. Vissa ungdomar kan säga ”min pappa/mamma är machisto/a” eller att de lever i våldsamma miljöer. Sådana berättelser får vi höra av ungdomarna. Övningarna får dem att fundera över de här frågorna och det kommer att reflekteras i deras egna liv och familjer, avslutar Josué.

Text  & Foto: Frej Berglund, infopraktikant i Bolivia.

* De som härrör från staden El Alto – Alteños

** Könsbetingat mord på kvinnor

Bolivia: När ”bög” slutade kännas som ett skällsord del 2

Detta inlägg är fortsättningen på ett annat inlägg, läs del 1 av ”Bolivia – När ”bög” slutade kännas som ett skällsordhär

De är inte ”gay”, vilket är det ord som brukar användas om deras målgrupp. “Gay” är en stereotyp konstruerad från västvärlden, ett vitt rikt objekt med vissa intressen till exempel shopping och så vidare, förklarar Edgar och lägger till:

– Vi tycker att det är ett kolonialt begrepp som inte representerar verkliga homosexuella personer. ”Maricas”* å andra sidan är en marginaliserad lokal grupp homosexuella utan ekonomiska privilegier. Vi är dom, vi är fattiga och vi är aktivister.

Roberto Condori Carita & Edgar Soliz Guzman brevid sin kampanj “La ley consigue con sangre” Foto:Frej Berglund

 

– Dessutom brukar gaypersoner behöva förhålla sig till heteronormen och därmed vara antingen feminina eller maskulina. Vi ser inget behov av det, förklarar Edgar.

– Det går liksom inte att se på nåns utseende huruvida den är ”marica” eller inte, vi själva passerar till exempel ofta som ”heterosexuella”, fyller Roberto i.

-Vi jobbar mycket med ordets makt. Homofoberna kan inte längre använda skällsord emot oss för nu har vi tagit tillbaka orden och på vägen skapat en politisk identitet fortsätter Roberto.

Aktionen på torget idag väcker uppmärksamhet men också en del obehag hos folk vilket inte är något som förvånar varken Edgar eller Roberto. De har gjort mycket ”gatuaktivism” tidigare och har fått liknande reaktioner. Folk har uttryckt att de tycker att aktionerna Movimiento Maricas gör är kontroversiella och ibland till och med brutala.
– Men vi speglar bara verkligheten, förklarar Roberto.

Förutom visuella aktioner sänder Movimiento Maricas radio varje vecka där de för samtal kring HBTQ-relaterade frågor. De har också skapat en ordbok med en sammanställning av alla svordomar riktade mot HBTQ-personer med omformuleringar till vad orden egentligen borde betyda.

– Egentligen är det mesta av våra kampanjer direkt stulet från homofobernas ordförråd säger Edgar.

Varje fredag kan en lyssna på Roberto och Eduardo på Radio Fejuve. Foto: Movimiento Maricas

Varje fredag kan en lyssna på Roberto och Eduardo på Radio Fejuve. Foto: Movimiento Maricas

Dock är de medvetna om att deras kampanjer kan provocera folk vilket visats genom bland annat näthat. Vid ett tillfälle fick gruppen mordhot via mail och svarade genom att gå ut med en offentlig inbjudan för ett samtal med den anonyma avsändaren i sitt radioprogram. Både Roberto och Edgar anser att homofobin i Bolivia generellt inte är högljudd men det betyder inte att den inte existerar. Folk pratar men de vågar sällan säga vad de tycker till dig personligen.

Det är en lång väg kvar tills alla uttryck av homofobi blivit begravda men engagemanget, kreativiteten och aktivismen bland unga är det sista som brister i Bolivia.

Nathalie Elena Gordin, Programpraktikant, Bolivia

*Marica kan översattas till bög på svenska som också har en liknande historia av att “tas tillbaka” från homofoberna till att användas av den egna målgruppen

Bolivia: När ”bög” slutade kännas som ett skällsord del 1

I ett tält på torget Plaza Camacho i centrala La Paz syns två upphängda blodiga kroppar svajandes i vinden. Trots att kropparna är gjorda av papp känns våldet de utsatts för verkligt. Pappkropparna är en symbol för det könsbaserade och sexuella våld som HBTQ-personer får utstå i Bolivia samt världen över. Många nyfikna blickar passerar tältet men få vågar komma in. Resterande delen av torget är uppfyllt av nästan 200 ungdomar som är i full gång med olika aktiviteter. Allt under temat; sexuella rättigheter. Det är den internationella ungdomens dag och organisationen Red Ada är arrangörer tillsammans med sina många ungdomsgrupper.

Lagen har blod på sina händer. Foto: Movimiento Maricas Bolivia

”Lagen har blod på sina händer”. Foto: Movimiento Maricas Bolivia

 

Roberto Condori Carita och Edgar Soliz Guzman från ungdomsgruppen Movimiento Maricas* Bolivia har tänkt igenom budskapet för sin kampanj noga. Under parollen “La ley consigue con sangre” som kan översättas som att lagen har blod på sina händer, har de prytt tältets väggar med tidningsartiklar i samma färger som Bolivias flagga; rött, guld och grönt. Samtliga artiklar belyser händelser i Bolivia där HBTQ-personer utsatts för hatbrott. I centrum av alla artiklar sitter kopior av de lagar som ska skydda hbt-personer från diskriminering. Detta är ett bevis på att antidiskrimineringslagen inte fungerar i praktiken förklarar Roberto och tillägger;

-All nationell lagstiftning som idag är till för att skydda HBTQ-personer är resultatet av tidigare mord och våld på våra systrar och bröder.

Lagen förbjuder diskriminering baserat på kön, hudfärg, ålder, sexuell läggning, könsidentitet, härkomst och kultur. Foto: Frej Berglund

Lagen förbjuder diskriminering baserat på kön, hudfärg, ålder, sexuell läggning, könsidentitet, härkomst och kultur. Foto: Frej Berglund

 

Roberto var med och grundade Movimiento Maricas Bolivia år 2009. Det började med att de var några som träffades på en radio workshop där de fick lära sig att ge röst åt sin egna historia. De var många så kallade normbrytande personer som för första gången vågade göra sin röst hörd, något som sällan fått ta utrymme i media förr. Radioskolan var viktig eftersom det blev en plattform där vi kunde organisera oss, berättar Roberto.

De bestämde sig snart därefter för att skapa en grupp och ta över namnet “maricas” vilket är den vanligaste svordomen som används för att förolämpa homosexuella män i Bolivia.

-Vi ser det som en viktig politisk akt att ta tillbaka ordet. Nu när vi själva använder ”marica” när vi pratar om varandra känns det inte längre som en förolämpning, säger Roberto.

Nathalie Elena Gordin, Programpraktikant, Bolivia

 

*Marica kan översattas till bög på svenska som också har en liknande historia av att “tas tillbaka” från homofoberna till att användas av den egna målgruppen